Skärvor ur ett sjunket sekel av Greta Erhamn:

När jag i ett av stadens varuhus satt och signerade min första bok, Sjukvård i hakkorsets skugga (boken där jag berättar om hur vi på Karlskrona lasarett upplevde andra världskriget) kom en ung flicka fram till mig. Hon tog en bok i sin hand, bläddrade litet förstrött i den, såg sedan undrande på mig och frågade:

– Märkte ni av det?

Nu var det jag som tittade litet förvånad på henne.

– Jo - jag menar kriget... log hon urskuldande.

Det var en mycket trevlig och talför flicka i sjuttonårsåldern, som sade sig inte ha råd att köpa boken trots att hon önskat det. Just då hade jag ingen möjlighet att skänka henne ett exemplar och sedan såg jag henne aldrig mera.

Men det var den unga flickans fråga denna kulna decemberkväll som kom mig att fundera på en uppföljning av debutboken.

När jag söker bland böckerna på biblioteket överraskas jag av att så få - ja, knappast någon av de ”hemmavarande”, det vill säga kvinnorna, skrivit ner sina upplevelser av det stora och genomgripande skeende som just andra världskriget är – kanske årtusendets mest dramatiska epok.

Själva kriget; slagen – drabbningarna – strategers och politikers agerande, de stora världshändelserna, är skildrade och analyserade in i minsta detalj. Men den vanliga enkla medborgarens upplevelser av krigsåren, de skärvor i mosaiken som också tillhör strukturen i ett lands historia finns inte med.

Det är med den saknaden som jag vill försöka att återge ännu några minnen från en tid som är så otroligt speciell i vår nutidshistoria.

Jag har lyssnat till Hitlers rytande. Mött hans offer med fångnumret inbränt i huden. Sett rädslan i ögonen hos dem som upplevt infernot. Fått ta del av två unga befälselevers känslor och reaktion strax efter att de tillhållits bevaka verkställandet av den eftergiftspolitik som inleddes i juni månad 1940 och som sedan pågick i tre år. En av dessa unga män var min bror.

Jag har mött och hejdats av uniformerade nazistsympatisörer, ute i ärende att värva ”arier” - året var 1937 och bara fyra år tidigare hade national-socialismen varit i närhet av mandat till Sveriges riksdag.

Steriliseringslagen är ett oheligt dekret som aldrig bör glömmas. Ett typiskt fall av dess verkställande och följder har jag själv bevittnat och tagit del av under mitt arbete i sjukvården.

Greve Folke Bernadottes irrfärder mellan de olika nazikoryféerna innan de vita bussarna stod startklara för Sverige, har för mig varit viktigt att skildra – då två av de svårt utmärglade kvinnor han räddat ur koncentrationslägren sedan blev mina vänner för livet.

De stora och grava förbrytelserna under kriget har jag endast fått mig berättade av ögonvittnen, men det lömska snärjande försåtet har jag i flera fall bevittnat. Naturligtvis har jag haft ett visst stöd för den irrationella funktion som kallas minnet av de dagböcker jag ständigt fört under livet.

Den tid jag beskriver är trots allt den tid då jag och min generation var ung och glädjen över livet kunde inte ens kriget lägga sordin på – den finns med i vissa avsnitt –ibland mitt i allvaret. Stilbrott – säger någon. Javisst. Men säg, när är livet stilenligt?

Beställ boken från info@galatea.nu

åter till www.galatea.nu

''HAN RYTER SOM ETT LEJON”

Det är eftersommar 1936 och i Tyskland står Hitler på krönet av sin popularitet. Hans stora propagandanummer Olympiska spelen pågår i Berlin.

Idrottsligt tänker han nu visa den ariska rasens överlägsenhet. Den XI Olympiaden skall bli ett evenemang som världen sent kommer att glömma. Den euforiska stämningen förmedlas via radio och tidningar. Och visst tar vi emot med både ögon och öron. Inga kostnader hade varit för höga då det gällde att imponera på omvärlden:

Vi får veta att olympiaarenorna har platser för sammanlagt 250 000 personer - att deltagarna tagits emot, gästfritt naturligtvis och inkvarterats i en, för ändamålet nybyggd by med omkring 200 bostadshus försedda med alla bekvämligheter. Bland annat finns där sändningsmöjligheter för inte mindre än 62 samtidiga radioreportrar. Sett ur dåtidsperspektiv är detta i högsta måtto storslaget.

Vi kan alltså genom radion lyssna till Hitlers bejublade ankomst med att militärorkestern spelar en triumfmarsch av Wagner – Führerns favoritkompositör.

Applådåskorna tonar bort och publiken sjunger unisont ”Deutschland über alles”, samt nazistsången Horst Wessel. Med rörelse i rösten upplyser reportern om att idrottsmän från 52 olika nationer tågar in och att den grekiske maratonlöparen överräcker till Hitler en olivkvist från Olympen, medan det väldiga luftskeppet Hindenburg svävar över OS-stadion med en olympisk flagga på släp.

Hitlers välkomsttal tränger via radiolurarna in i trumhinnorna –det är samma hårda rytande som vanligt. Senare skall den adlade Sven Hedin hålla sitt tal till all världens ungdom. Efter Hitlers framträdande dirigerade Richard Strauss sin olympiska hymn och tusentals duvor – fredens symbol – släpps ut för att bringa sitt budskap runt jorden.

Historiens vingslag snuddade vid oss. Fantasin är påpasslig och hjälpsam, för min del såg jag skådespelet som i en vision. Undra på att vi ungdomar blev imponerade: Det märkliga är att så många som aktivt deltog i förvillelsen sedermera fick höga poster i rikets tjänst.

På en vindsateljé i en liten by i Gullabo, sitter vid denna tid en kvinna och målar. Hon är änka och ensam sedan många år. Maken dog när deras två döttrar var små, nu är de i 20-årsåldern. Villan som efter tidens mått är rymlig med flera rum har hon själv strävat ihop till. Initiativrik som hon är, har hon också satt bygdens många slöjdare i arbete genom att köpa upp deras alster för vidare befordran till grossister och styckehandlande inom landet. Men hon har även fått beställningar från Tyskland och från svenskbebyggda trakter i Amerika. Intresserad av allt som händer i världen har hon radion påslagen när hon sitter vid sitt arbete: Lismande och vädjande, hotande och fördömande, dundrar storpolitikens termer ut över småländskt konst- och nyttohantverk.

Hitler har just hållit ett av sina bombastiska tal. Hon har hört hans omisskännliga rytande –lyssnat till translatorns återgivning av alla hat och okvädingsord. Den medfödda gudagåvan att kunna se tillvaron i ljusa toner lägger förmedlaren ”Stockholm - Motala”, sordin på denna vackra sensommardag.

Hon känner gnag och värk under bröstet – hon måste ut. Ut –för att få tala med någon. Hon halvspringer den korta vägen hem till sin bror och svägerska –mina föräldrar. Det rika kraftiga håret har hon flätat i två grova länkar och virat flera varv runt hjässan. Den stora håruppsättningen ger balans åt den korta rundlagda figuren.

Det är sent på dagen. Och just som hon släntrar innanför dörren, sitter far och några av hans medarbetare inne och dricker det sedvanliga eftermiddagskaffet. Någon inledning besvärar hon sig inte med, rakt på sak utbrister hon:

– Hur skall det bli efter detta? Han ryter som ett lejon, hatet glöder och han förbannar alla som inte delar hans galenskaper. Det finns bara ett slags folk som är värda att leva. Arier – rena arier, vad det kan vara för märkvärdig sort?

När hon säger ”han” tar hon för givet att alla vid bordet vet vem hon åsyftar.

Det blev en förtätad tystnad, skämt och små antydningar kom av sig. Alla tittade på den lilla kvinnan med den enorma rödblonda hårkronan.

– Det molar och svider i mellangärdet, så snart den store Rytaren börjar med sina förbannelser. Allting känns meningslöst –han ställer snart till krig... fortsätter hon och trycker båda händerna mot smärtstället.

– Jo, jo, solarplexus - tänkte besserwissern, som just börjat nosa på sjukvård och även tjuvlånat medicinsk facklitteratur ur läkarbiblioteket. Gu’nåde henne om de visste! Fast boken, stor och omfångsrik och mycket intressant låg redan på retur i resväskan av pressad papp.

Men vad visste faster om nervceller och dylikt svårgripbart och abstrakt. Hon befann sig mitt i den konkreta verkligheten. Vad hon befarade var att världen stod inför en katastrof om möjligt värre än 1914 - 18. Sista ödesåret hade också ”spanska sjukan” nått Sverige och halva landets befolkning låg i feberrus. Många var när sjukdomen bröt ut redan så försvagade av näringsbrist att de enbart av den orsaken inte klarade infektionen. Hon hade sett anhöriga och vänner tyna bort och dö. Det var under hennes fattiga år och hon fasade för den framtid som nu förespeglades världen av den tyske diktatorn.

– Stäng av radion, så slipper faster att höra honom, ordinerade snusförnuftet. (Jag skäms vid minnet.) Efter att kastat åt mig en förintande blick ur de sjögröna, vänder hon sig mot sin bror:

– Varför är alla så tysta tror du? Jag menar andra länders ledare, de som har sitt vett i behåll. Hur kan en person i så hög ställning stå och skrika ut en massa ovettigheter utan att bli motsagd? Sover tyskarna?

– ”Hög ställning”? Det är ju därför han kan leva rövare. Folket har ju gett ifrån sig makten de dumme jävlarna... Hela riket är nazifierat - då är det så dags. Det finns idioter här också. Jag hörde i går av en som varit på ett entreprenadmöte, att ett par av deltagarna tyckte att tysken behövde komma över hit med sin lära. De höll på att få stryk av två som var kommunister - alla de andra teg, det vill säga de som borde ha talat satt stumma. Så där höll de på att bolla en stund. Saknade man politiskt intresse borde man ha fått det inympat, men så skedde inte. Ånej!

När faster gått och männen lämnat bordet, förebrådde mig mor:

– Inte skulle du sagt så där, det lät så näsvist.

– Ja, ja... Själv skulle jag inte ha haft något emot om att fått resa till Berlin. Jag hade just fått både brev och vykortshälsning från en kamrat som var där. Tänk, att få se prakten och ståten!

Hitlers påkostade iscensättningar, folkets jubel, magin, musiken, spelen –vem hade inte velat ta sig en titt på det?

Att vara blond och firad där, det kunde vara något för en nybliven 20-åring, som sällan fick några komplimanger för sitt ”ariska” av bypojkarna därhemma.

Beträffande faster, skulle hon helst hålla sig till sägner och mystiska händelser i gången tid. Hur vällustigt ryste vi inte, vi syskon och kusiner – den gång hon skildrade händelsen kring kedjan på Ängsö slott. Vi var ju nästan med om stormnatten, när träden bröts som tandpetare (hon var noga med sina tänder) medan Sparren och Horn-Per spelade kort om dyrbarheten som den senare haft med från sitt glödheta revir.

Greven vann iallafall kedjan – men till vilket pris: Jo, mot hans dyrbara själ när stunden för överlåtelse så småningom var kommen. Kedjan fick emellertid icke lämna slottet, då skulle palatset brinna, ty så hade den svartklädde med bockfoten sagt. Men ack, som den låg och lyste i ett slottsfönster, utlagd för påseende, blev den förstås stulen. Och för en gångs skull, talade mannen som var fotad som en bock, sanning; palatset brann. ”Som tur var hade eldsvådeungarna - ett par hemska ludna trolliknande varelser upptäckts i tid. Elden kunde släckas och slottet repareras.”

I sagans värld kommer det mesta tillrätta - så ock kedjan. Och sedan den dagen förvaras den i ”ett valv dit ingen nyfiken får sätta sin fot”. (Vid dessa ord tittade berätterskan strängt på oss.) Själv hade hon förstås - nyfiken som hon var - hunnit besöka Ängsö och fått skåda kedjan medan den ännu låg kvar i fönstret. ”Den var grov som en barnarm och glänste så det skar i ögonen.”

Så hade faster berättat. Om hon nu bara ville lägga Hitler och politiken åt sidan och fortsätta att ägna sig åt något mera väsentligt. Under dessa djupa och begåvade reflexioner kastade jag en blick mot vägen och såg en liten undersätsig kvinna, med vajande hårkrona och ateljérock, fläckig som en palett, skynda hem till penslar och färgtuber, packlårar och fraktsedlar och naturligtvis till radion, den hon varje afton när nationalsången förklingat varsamt täckte över med det gula, formsydda flanellfodral som följt med vid köpet.

På bröders litet retsamma sätt, hörde jag en gång min far säga:

– Så länge den gula flanellen håller, tror hon sig få veta mer än alla andra av vad som sker i världen. Den omständliga avtäckningen hade resulterat i att han gått miste om inledningen till en boxningsmatch, när han en gång varit inne på ett kort besök has henne.

För att återgå till Berlin 1936, så blev det framför allt James (Jesse) Owens Olympiad. Han erövrade inte mindre än fyra olympiska medaljer. Owens och hans färgade lagkamrater, ”svarta reserver” enligt tysk press, dementerade talet om den ariska rasens överlägsenhet.

Det stänkte några droppar ljumt augustiregn vid prisutdelningen och för att slippa att ta i en svart hand och gratulera, skyllde Hitler på dåligt väder.

Nästa Olympiad – den tolfte i ordningen – som skulle ha inträffat i Tokio i Japan 1940 inställdes, likaså 1944 års OS-spel – världen stod i brand.

Under den branden skulle 50 miljoner människor få sätta livet till i det mest förödande krig i mänsklighetens historia.

Beställ boken från info@galatea.nu

åter till www.galatea.nu