Ödängla

Till minne av Johan Bernhard Bohman 1902-1998 .

excerpts from the story

from 1351 till today

This page contains material both in Swedish and English
[Ingemar Lönnboms svenska hemsida]
[English homepage of Ingemar Lönnbom]
[List of emigrants from Ödängla] to the United States. [photos from Ödängla]

Till höger:Ålfiske med håmma i 1900-talets början. To the right, eelfishing in the early 1900's.

Ur:

Ödänglas Historia,


ej publicerat manuskript -
av Ingemar Lönnbom

Mysteriet med de försvunna arrendatorerna

 
Mellan 1760 och 1783 har uppenbarligen något dramatiskt hänt med arrendatorerna på Ödängla. Det finns nämligen så gott som inga band mellan arrendatorerna 1761 och dem vi möter 1783. Det kan ha sin förklaring i något som hände när Carl Rappe, landshövding över Kalmar län, köpte Ödängla av systersonen Zakarias Ljungqvist den yngre. Mantalslängden 1780 tyder på att han har avhyst merparten av arrendatorerna. Här finns nämligen inga bönder antecknade utan byn tycks brukas av Rappe själv med torpare och ett par drängar som hjälp.
1780 möter vi också torpare för första gången i mantalslängderna, även om det enligt Mönsterås kyrkoböcker finns en torpare i Sandvik redan 1741 och det finns ett icke namngivet torp i mitten av 1500-talet. Befolkningen ökade nu på landsbygden och de som inte ägde eller kunde arrendera mark fick ta vad som bjöds i form av backstugor eller små torpställen, byggda på andras marker.
Inte mindre än fem torpare antecknas för Ödängla i mantalslängderna 1780, något som bara det tyder på att något dramatiskt har hänt. Men redan 1783 möter oss en annan bild. Nu är ordningen återställd, med åtta arrendatorer i byn.
 Ett antal unga bönder har flyttat in från andra håll, även om det också finns några som är födda på halvön. Bland dem som flyttat in märks Salomon Salomonsson, född på Nynäs år 1760 och antagligen duktig bonde. Han är nämligen med ödänglamått mätt förmögen när hans liv går mot sitt slut på 1820-talet, en välfylld bouppteckning talar sitt tydliga språk. Salomon Salomonsson (uttalades Sallmån Sallmånson) är anfader till släkten Engström på Vållö genom sonen Abraham Salomonsson Engström som föddes 1808.
Salomons halvbror Marcus Salomonsson (1773 - 1851), kallad Marks flyttar också in vid den här tiden.
En annan inflyttad 1783 är Jacob Carlsson, son till båtsmannen Carl Snabb i Nytingsmåla och född 1757.
Enligt husförhörslängden år 1788 är en tredjedel av byns befolkning, 18 personer komna från annat håll under 1780-talet. Räknar vi alla inflyttade från mitten av 1700-talet och framåt utgör de närmare hälften av byns 57 innevånare.

Ett bondehem på 1820-talet

 
Salomon Salomonssons hustru Maja Stina Abrahamsdotter dog i maj 1823. Den 11 augusti gjordes bouppteckningen som ger en god bild av förhållandena för en av Ödänglas bönder vid den här tiden.
Salomon och Maja Stina hade gift sig 15 april 1789 och fått inte mindre än sex barn som fått växa upp. Sönerna Magnus, född 1796 och Jonas Peter var myndiga. Eric, 17 år gammal och Abraham, 15 år antecknas som omyndiga. De två döttrarna var gifta med bönder i Fälle. Lisa Catharina med bonden Nils Hindriksson och Stina Maja med Gabriel Persson. En tredje dotter, Kajsa, hade fötts så sent som 1811, men hade dött som spädbarn.
Barnens morbror Jonas Abrahamsson i Kråkebäck hade utsetts till förmyndare och skulle bevaka de omyndiga barnens rätt vid bouppteckningen.
Det är inget fattigt hem som beskrivs på bouppteckningens 19 sidor. För det första äger paret faktiskt ett hemman, även om de är arrendatorer här på Ödängla. Maja Stina har ärvt och köpt hälften av 3/16 kronoskattehemmanet nummer 2 i Fälle. 3/32-dels mantalet värderas till 900 riksdaler. Troligt är att någon av döttrarna med make brukar den jorden.
Två silverföremål kommer därnäst i förteckningen. En kagge som väger 76 gram och som skall försäljas enligt anteckning i marginalen. Därnäst en rejäl matsked på 50 gram. Av koppar finns bland annat en brännvinspanna med hatt, pipor och kylfat. Den är värd 11 riksdaler och 32 skilling, vilket är nästan lika mycket som den minst värda hästen.
I stallet står två hästar, två oxar och tre stutar. I ladugården de fem korna: Grannko, Skjöna, Grålla, Swartstjerna och Hwila. Visst märks det på namnen att det här är juvelerna i gårdens krona!
Endast en kvigkalv finns för tillfället, men 14 gamla får, en bagge och fyra lamm. I stian går fyra svin varav ett är svart. Fyra gäss finns också på gården. Jag har svårt att tänka mig att där saknas katt, men den finns i så fall inte med i bouppteckningen.
Här är gott om hushållsredskap, från grytor och kittlar till tallrikar i porslin. Men gafflar är inte nämnda och dricksglas finns bara ett. Eftersom det bara finns en duk får man väl anta att det normala är att bordet saknar duk. Men huset har sju par gardiner, så den lyxen kan man njuta mera ofta.
 Det är gott om manfolk på gården, Salomon och Maja Stinas fyra söner har kunnat slå med varsin lie och det har ändå varit tre liar över till eventuella drängar eller annat lejt folk.
Vi får en vink om vilka sädesslag som användes och i vilka proportioner. Bouppteckningen beskriver ju förhållandena 7 maj då man förmodligen inte ännu hade sått, men stod i begrepp att göra det. Här finns tre tunnor råg och en tunna korn.

Flera vagnar

Höet har man kunnat köra hem med en reshäck och mindre körslor klaras med en halvhäck. Andra körredskap är en "Jernvagn", vilket betyder vagn med järnsmidda hjul. 99 procent av järnvagnen är alltså trä. Man håller på och bygger en ny sådan vagn just år 1823. Virket är klart.
Här finns också två bultvagnar, plus en som är utlånad till Fälle. Bultvagnar var enkla vagnar där allt var av trä. Jonas Stolt berättar hur dessa bultvagnar ofta fick ojämn gång eftersom hjulen nöttes olika och beroende på konstruktionen fick kantig form. Två årder med billar och ett enbetsårder gör tillsammans 44 skilling.
Gården är minst lika välförsedd med fiskeredskap. Här finns en stor båt med segel, en trebordsöka och en fiskesöka. (öka=eka). Salomon och söner har 15 sillgarn att lägga ut, tio sillstänggårdar, flera mört- och aborrnät, tre flundrenät, fyra siknät, en ortstänggård, fyra ålhåmmor, två själgarn (själ=säl).
Säljakt måste också ha skett med bössa, det står antecknat en Själstudsare.
Mängden fiskeredskap visar vilken stor betydelse fisket alltjämt hade. Förmodligen kunde fisket vara en god hjälp till försörjningen när det som år 1844 blev missväxt.
På gården har av redskapen att döma förekommit både ull- och linberedning, men här finns inte någon vävstol. Däremot två spinnrockar.

Nu tar sig böndernas söner egna släktnamn

 
Ett intressant tecken på de moderna tiderna och människornas ändrade inställning är namnskicket, som förändras märkbart under 1800-talets första halva. Visserligen behålls ännu flera årtionden den gamla seden med patronymikon, fadersnamn. Men allt fler skaffar sig egna släktnamn, ja, det är nästan anarki där ett och samma släktnamn förekommer i olika släkter i samma del av socknen. Det kan också ske att barnen tar över moderns flicknamn.
På Ödängla blir Salomonssöner i stället Engströmar, Magnussöner blir Lundqvistar och till och med torparna tar sig namn som Ängberg och Åström. Allt detta ser jag som tecken på en ny självkänsla som trots allt elände kunde spira vid den här tiden.
Varifrån fick de då sina namn? Ofta tog man en del av hembyns namn, precis som tidigare ibland skett när militärerna gav de indelta knektarna namn. Ett exempel på dylik militär namngivning var när båtsmannen i Ödänglas grannby Hammarglo fick heta Hammarlo.
 När unga hammarglobor själva fick välja sina efternamn blev det Hamberg och Hammarqvist! Björnöbor som egentligen skulle heta Abrahamsson kallar sig Björnholm. Det ligger nära till hands att tro att de ättlingar till Salomon Salomonsson som kallar sig Engström har tänkt på andra leden i ortnamnet Öd-ängla! Detsamma bör ha föresvävat torparen som kallar sig Ängberg. Särskilt som namnet stavas just med ett "ä".
Lundqvist, då? Gustaf Magnusson-Lundqvist (1821 - 1910) kan ha tänkt på det gamla namnet på området strax norr om den nutida Kvarnbacken på Ödängla. Området kallas - med ett namn som kan härröra från medeltiden - Lund.

Ödänglabor dör i mystisk magsjukdom

 
1846 startade i Indien en koleraepidemi som året därpå nådde Ryssland. Ödängla måste ha varit relativt sårbart för epidemier eftersom här ofta kom sjöfarande från olika håll. De upprepade missväxtåren på 1840-talet bidrog till att befolkningens motståndskraft minskade när den inte kunde få tag i tillräckligt med mat. Myndigheterna blev uppenbart alarmerade när Magnus Salomonsson och hans hustru dog inom loppet av mindre än tre veckor.
Så här rapporterar tidningen Barometern 23 oktober 1847: "Enligt pastorsämbetet i Mönsterås socken hos konungens befallningshavandes gjorda anmälan, har en illa artad gastrisk feber utbrutit uti Ödängla by, nämnde socken. Uti ett hushåll hava både man och hustru av besagde sjukdom redan avlidit, och flere personer i samma hus och i grannskapet, hava sedermera svårt insjuknat. Provinsialläkaren har erhållit förordnande att avresa till orten för att undersöka sjukdomens beskaffenhet och vidtaga nödige åtgärder till dess hämmande."
Ordet "gastrisk" betyder helt enkelt att febern har med magsäcken eller tarmarna att göra, beskrivningen passar alltså in på kolera, även om den är kortfattad.
Vid den här tiden fanns det endast fem provinsialläkare i hela Kalmar län. Ödänglas närmaste läkare Th. Darin fanns i köpingen Döderhultsvik, numera Oskarshamn.
Det allmänna hälsotillståndet var ganska dåligt i provinsialläkare Th. Darins område. Framförallt i kustområdena härjade under 1840 talets senare halva malaria ("frossa") och paratyfus eller tyfus ("nervfeber"). Vidare härjade barnsjukdomar, som kikhosta och mässlingen. 1846 har "icke få" barn av allmogen dött av mässlingen, men det beror enligt Darin främst på dålig omvårdnad. Barnen får lunginflammation som följdsjukdom.
Om året 1847 skriver Darin att hälsotillståndet varit gott utom vid kusten och en mil inåt landet där nervfebern härjat (paratyfus eller tyfus). Tusen personer insjuknade enbart i Misterhults församling, där cirka 150 dog. Sjukdomen har inte främst drabbat de fattigaste utan även de bärgade. Därför tror Darin inte att det är brist på föda som är orsaken. I början av september 1847 nådde nervfebern Mönsterås, där den drabbade befolkningen mildare än i Misterhult. Malarian, frossan, är ännu mera allmän i kustområdena än året före.
 Om den sjukdom som drabbade Magnus Salomonsson och hans maka skriver Darin:
"Under slutet av juli och början av augusti månader inträffade i Döderhults och Mönsterås socknar många sjukdomsfall av en gastrisk bilios(?) feber. Oaktat denna sjukdom visade stor intensitet, har densamma icke varit komplicerad. Såvitt jag känner intet dödsfall därav inträffat, men ofta inträdde på sjukdomens tredje eller femte dygn en frossa genom vilken komplikation bildades en sjukdomsform (Hemitriton??) med oftast dödlig utgång. Varannan dag inträffade nämligen tvenne timmars frosskakning, varefter inträdde koma under fyra till åtta timmar. Där läkarehjälp icke mellan kom eller icke lyckades, dog den sjuke under koma på elfte dygnet.
Den behandling jag emot denna sjukdom begagnade var att efter bloduttömningar, kräk- och laxermedel, giva svavelsyrat quinin inseende till den akuta feberns intensitet uti små, men ofta repeterade, doser. Härigenom lyckades det vanligen att häva den komplicerande frossan, varefter uti den akuta febern crisis på elfte dygnet infann sig." Rapporten är undertecknad den 30 april 1848.
Studerar man andra provinsialläkares rapporter ser man att den gastriska febern nått Glömminge på Öland i maj och i juni Torslunda socken. Den kom alltså från Öland till Smålandskusten, verkar det.
Det är alltså inte klarlagt om det var kolera de båda ödänglamakarna råkat ut för. Visserligen hade koleran 1847 kommit till Ryssland men den anses inte ha nått Stockholm förrän 1850. Vi kommer emellertid i ett senare kapitel att se hur sjömännen ombord på ett strandat fartyg vid Ödängla redan 1848 hålls under karantänsbevakning. Fruktan för koleran fanns där uppenbart.

Salomonsson-Engström-släkten lämnar Ödängla

 
Magnus Salomonsson hade dött den 30 september och Stina Maja Andersdotter den 16 oktober. Han var son till Salomon Salomonsson och född på Ödängla 1796. Stina Maja var född i Långnäs i södra delen av Mönsterås socken. Gården övergick i två söners ägo, men brukades en tid av Jonas Peter Nilsson, född i Fälle 1817.
Salomon Magnusson, som var 19 år då föräldrarna dog, antog namnet Engström - efter sina farbröder Abraham och Erik Engström. Han och hans bror Anders Magnus behöll bara gården fram till 1854 då bonden Carl Magnus Larsson från Vena av bröderna köpte hela fjärdedels mantalet som en gång tillhört Salomon Salomonsson.
 1854 upphör således eran för en ödänglasläkt som säkert hade kunnat bli dominerande i byn om inte sjukdom och död så oförmodat slagit till. Salomon Salomonssons son, Magnus, dog 50 årig och hans bror Erik Engström, som både var affärsman, redare och ägde gård på Ödängla var bara cirka 45 år då han dog, förmodligen i samma epidemi. Abraham Engström hade redan på 1820-talet flyttat till Vållö och blivit lots där. Andra människor tog över ödänglagårdarna och ägosplittringen ökade i viss mån på grund av dödsfallen.

Erik Engström:
döden stoppar lovande handelskarriär

 
Erik Engström var så kallad provisionshandlande på Mönsterås och hann under sin korta levnad dessutom vara med om att bygga upp ett litet rederi. 1841 byggde varvet vid Kuggås skonerten Hedda Sophia för hans räkning. Då var han i bolag med Olof Olsson i Mönsterås och bonden C.J. Jonsson i Oknebäck. Petter Branting var byggmästare. Samma varv och byggmästare förbyggde samma år slupen Fogeln för Engström. Då var han i bolag med M.P. Cedergren i Mönsterås. Skeppare här skulle bli C.M. Engström. Tillsammans med en Cedergren (troligen samme M.P. Cedergren) ägde han dessutom en gård på Ödängla nummer 1. På egen hand ägde han en kort tid också Ödängla nummer 4 (jämför kapitlet om den tidige emigranten J.P Hägerlund).
Erik Engström var gift med Hedda Sofia Cedergren, som var född i Bössemåla 1807.
 Erik Engström var en av flera medlemmar i den stora Salomons Markssons-släkten som lyckades bra som affärsmän. De andra var Jonas Peter Markusson (1804 - ), handlande i Mönsterås och Erik Marksson (1818 - 1899), affärsman i Borgholm.
En annan ödänglabo, också han född i början av 1800-talet, Peter Jonsson Boberg (1808 - ) var på 1840-talet handlande på Mönsterås. Hans handelsbod tycks inte ha gett önskad avans utan han har drygat ut inkomsterna med lönnkrögeri. Han har bötat för olovlig brännvinsminutering 1842, 1846 och 1847 berättar kyrkoherde Elfström i köpingens husförhörslängd.

Släktingar äger hela nummer 3

 
I och med att Carl Magnus Larsson köpte den gamla Salmonsson gården kom hela nummer tre att tillhöra besläktade personer. Carl Magnus Larssons måg Carl Svensson tog över en åtting och dennes far Sven Persson ägde resten - en fjärdedel - tillsammans med sin son Nils Peter Svensson. Nils Peter skulle snart komma att utvandra till Nordamerika efter ett misslyckat försök att få till ett lantmäteri för att effektivisera lantbruket på Ödängla.

[ Emigranter från Ödängla/Emigrants from Ödängla, Sweden ] 1844-1895

[Ödängla in pictures]

Kommentarer och frågor till: ingemar.lonnbom@galatea.nu