av Ingemar Lönnbom

Libyen i norra Afrika ligger mellan Tunisien och Egypten. Landet är idag mest känt för att det styrs av den märklige diktatorn Khadaffi. Han har anklagats för att ligga bakom ett antal terrordåd under dom senaste 20 åren.

För cirka 200 år sen var Sverige formellt i krig med Libyen, eller rättare sagt med Libyens föregångare som stat, Tripoli. Och det var här ifrån Karlskrona som fartygen sändes ut i detta minst sagt udda krig där Sverige var allierat med USA och Danmark.

I Nordafrika fanns vid den här tiden ett antal länder som levde på sjöröveri. Ja, det är faktiskt sant. Dom här så kallade barbaresk-staterna hade små flottor av sjörövare som gick till attack mot handelsfartyg som såg ut att ha en rik last. Vid den här tiden började svensk utrikeshandel att blomstra. 1700-talet var Ostindiska kompaniets tid, Sveriges genom tiderna mest lönsamma företag - om bara fartygen kom hem från Fjärran Östern kunde varorna säljas med enorm förtjänst.

Så sjörövarna från nordafrika kunde göra stor skada. Dom var fruktade i handgemäng och tog ofta fångar som gjordes till slavar. Det fanns alltså svenska slavar i Medelhavsområdet så sent som i början av 1800-talet. Snart utvecklades ett system där dom här länderna, som idag kallas Algeriet, Tunisien, Libyen och Marocko, begärde och fick stora summor pengar och dyrbara gåvor för att låta bli att kapa svenska fartyg. På det här sättet pressade barbaresk-staterna till sig inte miljoner utan miljarder från Sverige och andra länder som bedrev handel i Afrika och Asien.

 Den 27 juni år 1800 trängde den tripolitanske paschans folk in på den svenska ambassaden och högg ner den svenska flaggstången. Det var det synliga tecknet på att Tripoli förklarat Sverige krig. Efter en tid gick paschan ut i krig även mot den nya staten USA.

 Krigsförklaringarna får nog ses främst som ännu ett sätt att pressa pengar av nationer som idkade sjöfart utanför Tripoli. Eftersom det var så långt till Sverige skulle det dröja länge innan den svenska krigsmakten skulle nå fram - om den alls kom. För den svenska ledningen lät sig hellre utpressas bara lösensumman för fri lejd var mindre än kostnaden för att skicka krigsfartyg till Medelhavet.

Hösten 1801 skickades den så kallade Cederströmska expeditionen iväg mot Tripoli. Under ledning av konteramiralen Rudolf Cederström skulle en svensk flottstyrka skrämma såväl Tripoli som andra stater i området så att dom inte fortsatte sin utpressningspolitik.

 I början av oktober var dom fyra fartygen i Cederströms eskader färdigutrustade. Där fanns proviant för sex månader ombord. Däribland levande kor, får, grisar, gäss, ankor och kalkoner, som skulle slaktas under färden för att ge färskt kött.

Den 17 oktober lättade eskadern ankar och gav sig av. Men det började illa. Storm, regn och snö gjorde att det tog 4 - 5 dar bara att komma till Helsingör. Stormen fortsatte och när dom tre större fartygen - fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten - samlades vid Vinga, saknades det fjärde och minsta fartyget. Det var kutterbriggen Husaren med 110 man ombord som gått under i Kattegatt. En av dom som omkom var min farfars farfars farfar, en vanlig båtsman från norra delarna av Kalmar län som av en slump hamnat på en expedition till Medelhavet.

Hur det gick i kriget mellan Sverige och Tripoli kan man läsa i boken Svenska konsuler och slavar i Barbareskstaternas Tripoli av Eskil Borg. Den kom ut 1987 på förlaget Signum.

Detta har hänt, år 1801.