Präglade av 1800-talet

Däremot låg begreppen konst och teknik mycket närmare varandra. På 1600-talet fanns det exempelvis "konstmästare" - en funktion som ungefär motsvarade överingenjör på bergsbruk eller skeppsvarv. En person som stod för rationaliserandet av en arbetsplats. Konstakademin hade vid den här tiden en egen avdelning för mekanik (alltså inte Vetenskapsakademin). Tekniken betraktades som en konst vid sidan av exempelvis skrivkonsten, och som ett ämne det krävdes konstnärliga egenskaper för att klara.
Vi är idag präglade av 1800-talets synsätt och har därför svårt att förstå hur man resonerade på 1600- och 1700-talen. Konstbegreppet omfattade då en specialiserad hantverkskunskap, något som ger ett fritt och öppet konstbegrepp på ett sätt som vi först börjar få igen i slutet av 1900-talet (tänk på alla installationer och rörelser typ Fluxus-gruppen, IL:s anmärkning). Men detta fria konstbegrepp var mera pragmatiskt än vår tids.

Ingenjörsestetik

"Vad är ingenjörsestetik?" är en grundläggande fråga för Ivar Wenster. Han intresserar sig här för skedet från Christopher Polhem kring år 1700 och fram till cirka 1810 när man börjar bygga Göta kanal. Avgränsningen har att göra med att detta är en tid när man byggt upp och litat till en svensk ingenjörskonst. Under 1500- och 1600-talen importerades en stor mängd tyska och holländska ingenjörer som bland annat byggde upp den tidens järnhantering. På 1700-talet har Sverige byggt upp en egen ingenjörskompetens. När Göta kanal börjar byggas, hämtar Baltzar von Platen kunnigt folk från England.
Ett annat begrepp som är svårfångat är "amiralitetets roll". Amiralitetet är ingen institution som är likartad genom tiderna. Däremot kan man säga att ordet symboliserar ett tankesystem som har sina rötter i 1600-talet. Amiralitetet är ett uttryck för centralmaktens vilja att kontrollera samhällena i det (som vi har sett i andra föreläsningar) mycket heterogena Sverige.

Mars och Minerva

Två centralt placerade statyer som smyckar Riddarhuset i Stockholm föreställer de romerska gudarna Mars och Minerva. Minerva har fått symbolisera bland annat hantverket, yrkeskunnande, innovationer (men inte vetenskapen); Mars är stridsguden. Tillsammans bildade de ett mönster för hur adelsmännen skulle handla. Ofta ser man fältmarskalkporträtt där Minervas uggla och Mars' lans finns inkomponerade i bilden. Vi får här en mera nyanserad bild än den vanliga, som betonar det krigiska. Det var också en dygd att förkovra sig. Peter Englund har beskrivit detta. Han beskriver den medvetna annekteringen av biblioteken ute i Europa i samband med trettioåriga kriget. Inför stormningarna utgår generalorder att biblioteken måste skonas från plundring och förstörelse. I stället fraktas böckerna under stora vedermödor från kontinenten upp till Sverige. Mycket går till de kungliga samlingarna, men mycket också till högadeln. Att många av dessa böcker var skrivna på språk som adelsmännen inte behärskade är en annan sak.

Dessin

Ivar Wenster visade här två bilder av Karlskrona. Dels Erik Dahlbergs kopparstick över Karlskrona, i slutet av 1600-talet, dels Elias Martins bild av staden hundra år senare. Det första en propagandabild, en bild av hur staden skulle se ut; det senare en bild på kungens uppdrag, mera lik verkligheten.
Begeppet "dessin" i arkitekturen står för "utstaka, planera, planlägga, avsikt" och förekommer ofta i allt det centralmakten gör under 1600- och 1700-talen. Det omfattar allt i samhället: från folkbokföring, lantmäteri till fortifikationernas utseende. Den här tankestrukturen omfattades så småningom av inte bara kungen och riksrådet utan av stora delar av samhället, sockenpräster, rika bönder, städernas borgare. Under 1600-talet blev detta ett sätt att sammanföra rikets delar till en enhet. Historikerna tvistar ofta om centralmakten behövdes för att man skulle kunna föra en aggressiv utrikespolitik, eller om man behövde den aggressiva utrikespolitiken för att stärka centralmakten. Man kan konstatera att Sverige blev en militärstat, där invånarna som mest fick uppleva 4-5 år av sammanhängande fred, som mest.

Örlogsflottans placering

Örlogsflottan förlades i andra länder vid den här tiden i huvudstäderna. Skeppgårdarna var också geografiskt orienterade till det kungliga slottet, så exempelvis i Danmark. I Ryssland överges den gamla huvudstaden Moskva och förläggs till den ort där också flottan finns, Sankt Petersburg.
Sveriges huvudfiende var Danmark. Flottan var förlagd till Skeppsholmen i Stockholm, vilket ledde till problem att få ut flottan i tid på grund av isproblem. Dessutom fanns en stor del av flottans personal i Finland, vilket orsakade ytterligare försening, de finska båtsmännen hade problem att komma till Stockholm i tid.
Från 1660-talet och framåt diskuterades en flyttning. Landskrona vid Öresund var länge det hetaste namnet. Här planerades en gigantisk stad med 60.000 invånare, den skulle bli större än Stockholm. Kalmar var i slutet av 1670-talet också aktuell, men så beslöt man sig för en helt ny plats.

Karlskrona

Karlskrona är slutet på en hundraårig stadsgrundarepok, där ett 30-tal svenska städer grundas. Det börjar med städer i Bergslagen, för att kontrollera bergshanteringen, fortsätter med faktori-städer (Eskilstuna) och befästningsstäder (Strömstad). Karlskrona fick flera funktioner. På en skärgårdsö byggdes här en stad i två hälfter. För att få sin vilja igenom använde centralmakten morot, piska och svärd.
Enligt de ekonomiska teorierna som gällde vid den här tiden, merkantilismen, var beskattningen av städerna och deras handel en viktig del av statsfinanserna. I Sverige var dock jordbeskattningen den viktigaste inkomstkällan. I enlighet med teorin skulle nu Karlskrona inte bara bli en örlogsstad, utan också en handelsstad. Därav de två hälfterna. Handelsstaden skulle stå för garnisonsstadens kostnad. Ivar Wenster tror att denna framtidsutsikt kan vara förklaringen till storslagenheten hos den stad som byggdes.

Pengar från östersjöstäder

Men pengarna som höll igång den svenska hären på kontinenten kom från beskattning av de erövrade städerna vid den norra östersjökusten som Stralsund. Karlskrona som handelsstad kunde aldrig, ens tillsammans med Karlshamn, finansiera kostnaderna i örlogsstaden Karlskrona. Köpmännen i Karlskrona fann ett enklare sätt att driva handel, nämligen att i stor utsträckning sälja direkt till flottan. Därmed blev deras verksamhet åtminstone delvis tärande på statskassan.

Folkförflyttningar

Ett flera gånger använt medel i 1600-talets "dessin" av ett nytt centralstyrt samhälle var folkomflyttningar. Ett exempel var Axel Oxenstiernas beslut att flytta 142 finska familjer till den förstörda staden Volma. Teorin bakom åtgärden finns i Erik Dahlbergs påstående att det behövs mellan 150 och 200 familjer för att bygga en ny stad. Dahlbergs teori höll inte streck i fallet Volma. Ett välkänt exempel på omflyttningar är de finnar som flyttades till de områden i Värmland och Dalarna som nu kallas Finnskogarna.
Sverige var inte rikt nog att bli kolonialmakt - och slapp därigenom de problem som drabbade sådana länder. Karlskrona kom emellertid genom folkförflyttningar från närområdet, Ronneby, Kalmar men också bland annat Stockholm och Finland att bli en stad med många språk, dialekter och seder från början.

Indelningsverket

Härens bemanning hade alltid varit ett stort problem. Armén bestod i olika hög grad av legoknektar, men i flottan var det alltid inhemsk personal. Men utskrivningen av unga män fungerade allt sämre under 1600-talet. Det finns exempel från 1640-talet då bara tio procent av de uttagna kom till sin tjänstgöring. På 1680-talet löstes problemet genom reduktion (indragning av gods till kronan) och indelningsverket som i princip är en slags jordbeskattning. Indelningsverket är ett slående exempel på hur hela landet nu omfattas av en gemensam struktur.
Som en manifestation av denna organisation tillkom också ett konstnärligt system som påverkade bebyggelsen från södra Småland bort till östra Karelen. Det var de så kallade mönsterritningarna, detaljerade mallar för hur de olika befattningshavarnas tjänstebostäder skulle se ut. Här bestämdes storlek, färg och form. Nu fick för första gången alla svenskar se någonting konkret som var uniformt för hela riket.

Militär produktion

Andra riksomfattande system som kan nämnas i det här sammanhanget är folkbokföringen och den militära produktionen. I början av 1600-talet kunde exempelvis Louis de Geer från Finspongs bruk rapportera till kungen att Sverige nu var självförsörjande på vapen. Andra bruk fanns till exempel i Örebro (vapensmide), Vira (klingor), Åker (eldrör till kanoner), Eskilstuna (vapensmide). Ronneby fick i slutet av 1600-talet sitt gevärsfaktori, genom en uppdelning av örebrofaktoriet.
Vapenproduktionen stod i proportion till de utrikespolitiska ambitionerna. Men de olika bruken hade inte leveransplikt: de tog emot beställningar från kronan. Många av dem var ineffektiva. Åker exempelvis gjorde mycket allmänt gjutgods i stället. Kronofaktorierna hade en nackdel jämfört med andra, de fick ej exportera och hade därför sämre överlevnadsmöjligheter. Ronnebyfaktoriet lades ner efter något sekel. Den tekniska kompetensen var dock hög vid kronofaktorierna, eftersom de bästa yrkesmännen beordrades dit. Den kände Christopher Polhem kuskade runt mellan olika arbetsplatser i tjugo år. Han konstruerade anordningar för kronokvarnen i Lyckeby och slussverken i örlogshamnen.

Råvarukontroll

Ännu ett skötebarn för centralmakten var råvarukontrollen. Här använde Ivar Wenster ekskogens betydelse. För varje nytt linjeskepp krävdes mellan 8.000 och 12.000 ekar. Det går att se hur det ofta var gårdar med stort ekbestånd som drogs in till kronan vid reduktionen. Alltidhult i västra Blekinge är ett sådant exempel. Ekar och bokar tillhörde kronan och det var stränga straff stadgade för den som olovligen högg dessa lövträd. Tredje gången man blev dömd gällde dödsstraff. Trots detta var det svårt att få allmogen att avstå från avverkningarna. Så långt fram som på 1830-talet var ekarna fortfarande regalie. Det var ganska sent man planterade det stora ekbeståndet på Visingsö, med kanske 50.000 ekar.
Under en lång period var merparten av ekarna importerade. En stor del av produktionen av örlogsfartyg i Karlskrona skedde med ekar från Pommern, Polen och Baltikum. Den svenska ekskogen sågs som en reserv. Efter förlusten av provinserna på andra sidan Östersjön angreps dock den blekingska ekskogen, med svåra konsekvenser inte minst för öarna i karlskronaskärgården. Den natur med ljungbeväxta buskmarker är en konsekvens av denna rovdrift på ek. Andra exempel är den näverfläkning som förekom i Tvings socken på 1690-talet för att få material till stadsbyggnaden i Karlskrona, nävern användes i murverk och som taktäckningsmaterial. På adelsmännens gårdar planterades medvetet träslag som päron, alm och ask, alla användbara inom skeppsbyggeriet.

Salpeter

En annan viktig råvara var linet, som användes i segelmakeriet. Östra Blekinge blev under 1700-talets början ett av Sveriges främsta linodlingsdistrikt för att nå ett maximum cirka 1750. Det stora överskottet av lin gick till förläggarväverier kring Karlskrona och i slutet av 1700-talet anlades en segelduksfabrik i Lyckeby som drevs av en privatperson. Detta hade stor kapacitet och det fanns 150 väverskor och vävare runt om i bygderna som levererade till fabriken. Den använda segelduken återfördes till pappersbruken som behövde linnelump.
Hungern efter salpeter var enorm. Salpeter är en viktig råvara vid kruttillverkningen. Redan Gustav Vasa gjorde stora ansträngningar för att se till att salpetertillgången var god. Stalljorden belades med regalie, var alltså kronans egendom. Salpetersjudaren grävde ut stalljorden, kokte den och extraherade salpetern. Kvävet i urinen hade under påverkan av mikroorganismer bildat salpeter. Under 1500-talet var salpeterbehovet så stort att man grävde upp gamla kyrkogårdar i jakten på ämnet. Detta ledde av förklarliga skäl till en folklig reaktion där allmogen på 1620-talet frivilligt erbjöd sig att avstå stalljord till kronan. Den så kallade salpetersorgen var till en början ett folkligt system som så småningom blev mycket strikt. Salpetersjudarkompanierna hade kringresande sjudare som rev ut hela stallinredningen. Sedan fick bonden stå för veden, det gick åt kopiösa mängder ved vid sjudningen. Dessa omständigheter gjorde salpetersjudningen mycket impopulär. Bönderna tog själva över ansvaret för verksamheten genom inrättandet av salpeterladorna. I Blekinge fanns det 24 stycken. En fanns exempelvis vid Hoby kulle. Dessa var så viktiga att de kunde få byggas av ektimmer, trots avverkningsförbudet. Salpetern gick till krutbruken, för Blekinges del låg de närmaste i Huskvarna och Tossebro utanför Kristianstad. Den vedslukande verksamheten förödde stora områden i Blekinge.

Livsmedelsförsörjning

Hur lyckades man då försörja invånarna i de nyanlagda städerna med mat? Frågan till en början var om man kunde lita på omlandet som livsmedelsförsörjare. Till en början hade Karlskrona inte ens en egen kronokvarn utan försågs med mjöl från kvarnen i Stockholm. Därifrån gick sedan mjölskutor till Karlskrona. Hans Wachtmeisters stora jordförvärv mitt emellan de båda städerna Karlskrona och Karlshamn kan tolkas som en åtgärd för att tillförsäkra städerna en säker tillgång på livsmedel. Det finns dock inga belägg för detta. En genomgång av alla privata manufakturer på 1740-talet visar att det enda schäferiet i Blekinge vid den här tiden fanns på Johannishus. Det noteras att grevinnan höll schäferi (fåruppfödning). En bild av det ömsesidiga beroendet är att mycket av den produktion som godsherren stod för, var det han själv som köpte in i egenskap av ansvarig för amiralitetes försörjning. Han kunde anklagas för att utnyttja sin position.
Ivar Wenster avslutade med att visa ett antal bilder på olika byggnader, främst i Karlskrona. Här kunde man se hur 1700-talets människor hade viljan att skapa och bibehålla en estetiskt ordnad verklighet. En helhetssyn fanns, som sedan dess styckats upp i fackområden och specialkompetenser.