www.galatea.nu hemsida

Det blekingska kulturlandskapet

Blekinge kan delas in i fem näringsgeografiska zoner där det bördiga jordbrukslandskapet på Listerlandet i väster står i bjärt kontrast mot den magra östkusten. Resten av Blekinge delas in i de berömda "tre trappstegen" som Selma Lagerlöf skriver om. Det är från norr: Skogsbygd, mellanbygd eller byabygd och skärgården-kustbygden. I Blekinge finns 3.000 registrerade fornlämningar, siffran är hög, men säger inte så mycket eftersom ett stort gravfält räknas som en fornlämning. Leifh Stenholm söker bena ut bebyggelsehistorien bland annat genom ortnamnen. I vissa områden finns det gott om namn som slutar med -inge -stad och -by. De är från cirka 800-talet. Dessa ortnamn passar rätt väl in med placeringen av de gravfält av så kallad Hjortahammartyp som finns i landskapet.

Ådalarna var samfärdsleder

Om man jämför kartor över bebyggelsen och sockengränserna från 1200-talet, ser man att gränserna går i lakunerna, det vill säga de områden där människorna inte bodde. Vidare ser man hur socknarna sträcker sig över hela Blekinges bredd, från kusten upp till smålandsgränsen, kring ådalarna. Blekinges ådalar var de naturliga kommunikationslederna. Socken- och framförallt häradsgränser ligger kvar i dagens kommungränser, konstaterar Stenholm.
En ny stor grupp ortnamn uppkommer cirka 1450. Det är skogsbygdens namn på -måla som tillkommer på grund av den kolonisation av skogstrakterna som förekom då. Den berodde i sin tur av förändringar i omvärlden, en ökad efterfrågan på myrmalm, ved och träkol ute i Europa.
Den öst-västliga kommunikationen i Blekinge skedde till stor del på havet. Ännu på 1700- talet beskrivs vägen från väster till öster genom Blekinge som mycket svårforcerad.

Vårdkasarna

I skärgården finns intressanta exempel på hur kusten skyddades på medeltiden. Det är ortnamn på -böte, -bavn och -var. De indikerar att här fanns vårdkasar, som ingick i ett signalsystem längs kusten. Vårdkasen bestod av brännbart material och bemannades ständigt. När fientliga skepp dök upp sattes vårdkasen i brand, vilket förstås sågs av nästa vakt som i sin tur satte eld på sin vårdkase.
I landskapslagarna reglerades vårdkasarnas tillsyn. Det måste vara en bonde, eller hans son som vaktade den. Man räknade alltså med att den som ägde jord var mera vaksam för plundrare.

Wulfstans 800-tal

Wulfstan är den förste som nämner Blekinge i skrift. Han reser på 800-talet i Östersjön och omtalar att han på babords sida har "Blekung" som tillhör svearna. Just vid den här tiden uppkommer stora spänningar mellan svear och danskar som vill kontrollera Östersjön. Under denna tid inträffar enligt Stenholm en stor revolution i Norden:

• Kungamakten växer fram.
• Präglade mynt ersätter "hackesilver".
• En ny religion införs.
• Skriftspråk införs.
• Jordbruket förändras.

Det sista kanske behöver en förklaring: byarna hade dittills varit mobila. När man hade odlat i kanske några hundra år, flyttade man byn till en annan plats och odlade upp den gamla boplatsen. Nya brukningsmetoder med bland annat gödsling och träda gav möjlighet att bygga permanenta byar. Leifh Stenholm berättar att det är från denna tid ortnamn på -by och -inge härstammar. De permanentade byarna gav också möjlighet att bygga ett permanent vägsystem.

Långdragen dragkamp

Blekinges politiska tillhörighet avgjordes inte förrän efter en flera hundra år lång dragkamp mellan det som så småningom blev Sverige och Danmark. Från medeltiden hittar vi spår i Blekinges skärgård. Den tidens båttypsnamn återfinns på många olika platser i ortnamn där kogg, snäcka, knarr och drake ingår. Medeltida husgrunder finns samlade i så kallade tomtningar där man intill lämningarna av de enkla husen finner kåsar, det vill säga primitiva hamnanläggningar som består av utgrävningar i strandkanten.
Vad man gjorde här är obekant. Kanske fiske, kanske äggplockning, kanske handel. Det är inte vinterbonade bostäder, vilket antyder att det rör sig om säsongsmässig verksamhet. De kan också ha ingått i ett lotssystem som fanns på 1200-talet, idag kallat Kung Valdemars segelled.

Gränsdragningen mellan Danmark och Sverige

I den gamla Västgötalagen finns en beskrivning av hur det gick till när gränsen mellan Sverige och Danmark märktes ut. Det är oklart när detta skedde, det finns olika åsikter, men det troliga är enligt Leifh Stenholm någon gång i slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Man satte ut sex gränsstenar med början i norra Halland. Detta skedde vid de stora vägarna mellan rikena. Den sista sattes upp i Bröms. På en rekonstruktion av det medeltida vägnätet (Vejde), ser man hur vägarna genom Blekinge går i floddalarna. Här fraktades exempelvis myrmalm från det inre av Småland. Men den svenska kungamakten ville dirigera handeln till det svenska Kalmar i stället. Det innebar en ekonomisk förlust att föra ut det genom det danskkontrollerade Blekinge. Det finns en öst-västlig väg, vid vilken det ännu finns intressanta fornlämningar. Den kallas Kongslijden och kan ännu ses på något ställe vid Hoby.

Vid transportlederna

Hjortsberga i Ronneby kommun erbjuder ett intressant exempel. Det förhistoriska gravfältet ligger högst uppe på åsen där också vägen går fram. Den tidigmedeltida kyrkan "hukar" vid åsens fot. Kyrkan hade inte makt att bygga ovanpå förfädernas gravar. Ganska nära Hjortsberga står Björketorpsstenen, också den i ett kommunikationsstråk.
Transporterna skedde vintertid. Virke, järnmalm, spannmål, kött, läder behövdes i de växande städerna i Europa. Detta ledde i sin tur till grundandet av städer i Blekinge, Elleholm, Ronneby, Lyckeby. Deras funktion är handelsstadens. De ligger en bit upp i floderna för att inte vara så utsatta. Hit kunde man ta sig med de gamla vikingatida skeppen, men även med byrdingar som "Aluett", Marinmuseums kopia av en öppen fraktbåt.
Koggarna kom så småningom och ledde till att man behövde nya handelsplatser med bättre vattendjup. Nu byggs kontrollerande borgar, av typ Sölvesborg och Brömsehus. De är båda vallgravsförsedda där jorden från utgrävningen använts till att bygga en kulle där man byggt ett ganska högt torn. De kommer båda troligen på 1260-talet.
Under den här tiden kan man studera hur den ekonomiska tillväxten varierar genom att följa utbyggnaden av sockenkyrkorna.

Arkeologi

Leifh Stenholm berättade också om olika arkeologiska utgrävningar han lett i Blekinge. Det gällde Ronneby, kvarteret Ernst och Avaskär, Kristianopels föregångare. Om detta kan nämnas att Ronneby hade rejäla hus och gator redan på 1200-1300-talen. Vidare att man hittade en märklig soldatgrav i Avaskär, en grav som troligen grävdes kring 1570 under det nordiska sjuårskriget (i Blekinge mest bekant för Ronneby blodbad). Leifh Stenholm avslutade med att konstatera att motsättningarna mellan de olika kommunerna i Blekinge kan spåras ända tillbaka till 800-talet. De gränser som uppkom genom att kommunikationerna gick i nord-sydlig riktning, lever kvar i de svårigheter Blekinges kommuner än idag har med samarbete. Han valde två belysande exempel från vår tid: dels högskolan, som till en början skulle decentraliseras så att varje kommun hade sin egen högskola, dels rastplatser längs E 22. Länge var det så att det inte gick att kissa någonstans i hela Blekinge. Så byggdes Rastplats Galtsjön, och genast skulle alla ha något likadant. Nu finns rastplatser på fem ställen, minst!