skicka epost med frågor eller kommentarer till:

[Svensk hemsida] [English homepage]

• Presentation, läs vad jag gör som frilansjournalist.
• Släktforskning, vad jag har samlat på mig under 25 år...
• Ödängla, min hembys historia från 1351 och framåt. Emigrantregister för byn 1844-
• Blekinges matsida,

  Blekinges största hästauktion! (källa: Carlshamniana 1995)

  Den 17 och 18 januari 1919 var det hästauktion i Karlshamn. Men det var inte vilken hästauktion som helst. 397 hästar och 40 mulåsnor såldes vid denna Blekinges största hästauktion någonsin. I Karlshamn fanns det inte ett rum att uppbringa, hästspekulanter från hela landet hade kommit till blekingestaden för att kanske göra fynd bland dom många hästarna. Hur hade alla dessa djur hamnat i Karlshamn -- ja den historien är mycket märklig och går att läsa i 1995 års utgåva av Carlshamniana, som är Karlshamns museums årsbok. I en artikel av Paul Nilsson berättas om hur det hela gått till. I november 1918 blåstes eld upphör - första världskriget var över. Nu skulle allt återgå till det normala i Europa. I december 1918 låg transportfartyget Worms med tyskt befäl i Helsingfors. Tyskarna hade haft trupper i Finland, nu skulle dom sista kontingenterna hem. Men samtidigt skulle 600 hästar med hem till Tyskland. Strax innan hade fartyget reparerats eftersom det hade gått på grund. Med 400 soldater och 600 hästar ombord sattes kurs mot Tyskland. Allt gick bra till att börja med, men så mötte Worms en rejäl storm. Tillståndet blev kritiskt eftersom reparationen inte varit ordentlig. Ett annat fartyg försökte bogsera Worms som nu höll på att haverera. Försöket misslyckades. Mitt i natten och i dåligt väder lyckades man med bedriften att föra över soldater till det andra fartyget. Snart lämnade också besättningen fartyget. Kvar ombord var bara hästarna, i en redlöst drivande båt med slagsida.

  Tänk er hur det såg ut ombord när hästarna skräckslagna halkade mot ena sidan av fartygets lastutrymme. Den 14 december siktades fartyget Worms utanför Simrishamn. Ångaren Poseidon gick ut till haveristen. Det var en hemsk syn som mötte besättningen på Poseidon när de kom ombord. För att försöka få ett slut på hästarnas lidande bogserade man så snabbt som möjligt in Worms till Tobisviken vid Simrishamn. Hästar hade sprängt sina bindslen och hade kanat mot ena fartygssidan, där låg de i högar, kanske i lager om tre fyra hästar i varje lager. Många människor kom nu för att hjälpa till med att röja upp på fartyget - inte minst därför att dom kunde räkna med att kunna ta hand om en del av det som soldater och besättning lämnat efter sig när dom så snabbt lämnat hästarna åt sitt öde. Nu bedömde man också att Karlshamn var den hamn där dom bästa möjligheterna att komma till kaj och lasta ur hästarna fanns. Därför bogserades fartyget dit under dagen den 18 december 1918. Så började det hårda uppröjningsarbetet som bland annat innebar att ta ut sjuka och döda hästar ur fartyget och avliva dom som ansågs alltför medtagna. Hästliken luktade fruktansvärt och det blev ett styvt arbete att forsla bort hästarna utan att dom blev en hälsofara för Karlshamnarna. Så småningom var alltså nästan 400 hästar kvar, och 40 mulåsnor. Vid auktionen betalades upp till 4 510 kronor för hästarna, en svindlande summa på den här tiden. Störste köparen var hästhandlaren Emil Olsson från Malmö. Detta har hänt - i december 1918. Och vill ni läsa om detta finns hela berättelsen i Carlshamniana 1995.

  När Blekinge kom under Sveriges kung, 300 år före Roskilde-freden.

  26/3 1996 Det här är Listerlandet, numera i västra Blekinge. Men vid den tid jag nu ska berätta om var Listerlandet ett eget landskap som kanske ännu tidigare varit ett eget land. I slutet av 1320-talet stod det illa till med Danmark. Dom danska kungarna hade slösat bort statskassan på misslyckade krig. För att klara finanserna tog danske kungen Kristoffer den andre upp lån hos sina släktingar grevarna av Holstein. Följden blev att grevarna i praktiken blev herrar över mer och mer av det danska riket och kungen hamnade i en skuldfälla som gjorde honom näst intill maktlös. Blekinge och Lister till exempel, ägdes i praktiken av greve Johan av Holstein och det var likadant i Skåne. Nordtyska herrar och riddare kommenderade på slotten och roffade åt sig av handel och sjöfart. Bland annat lär den viktiga handeln vid Skanör och Falsterbo ha lidit skada. Skanör och Falsterbo var centrum för det viktiga sillfisket vid sydkusten och där var marknad nästan en hel månad varje år på hösten. Ärkebiskop Peder Jensen i Lund beskriver hur dom tyska herrarna behandlade sin skånska och blekingska undersåtar med svårt tyranni och förtryck. Invånarna i Skåne - och förmodligen också i Blekinge - gjorde uppror våren eller försommaren 1332. Det finns inte många handlingar bevarade från 1300-talet, men man vet att den svenske kungen, Magnus Eriksson, nu trädde in som garant för lag och ordning i Skånelandskapen. Vid ett möte i Kalmar dit representanter för Skåne (kanske också Blekinge) samlades i mitten av juni. Det kunde kanske behövas, för när den danske kungen dog på hösten samma år, valdes ingen ny kung, utan Danmark var utan regent i flera år. Där rådde mer eller mindre anarki. Peder Jensen säger också att skåningarna valt Magnus Eriksson till kung, det var alltså inte bara så att han köpte ut dom tyska herrarna, han blev formellt kung också över Skåne och Blekinge. Vid freden i Helsingör erkändes detta av de tyska grevarna Gert och Johan av Holstein. Inom parentes ägde Gert av Holstein cirka halva Danmark vid den här tiden. Danmark höll på att gå under som självständigt land. Den svenske kungen Magnus Eriksson var nu herre över Skåne, Lister, Blekinge och Ven. Han skulle dock betala en enorm pant till grevarna, 34 000 mark silver, vilket motsvarar åtta ton silver! Tack vare bland annat dom fina inkomsterna från sillhanteringen klarade han av allt att döma att betala den stora penningsumman.

  Nu var alltså Blekinge svenskt och skulle så förbli i all framtid. Ja, det var alltså vad den nye danske kungen Valdemar Atterdag lovade den 18 november 1343, när han och kung Magnus träffades i Varberg. Där gav också den danske kungen upp den rätt till återlösning av dom skånska områdena som tidigare hade gällt. Nu skulle Skåne och Blekinge fortsätta vara svenskt i evärdelig tid. Men Valdemar Atterdag var en synnerligen slug politiker och tycks ha haft som sitt mål att återupprätta Danmark, och det skulle han också lyckas med. Han fick hjälp från oväntat håll. Svenske kungen Magnus Eriksson hade en son, som tycks ha varit mycket maktlysten. Han hette Erik Magnusson och krävde att få ta över stora delar av sin faders rike, redan innan pappa Magnus hade dött. Den här konflikten mellan fader och son förstod Valdemar Atterdag att utnyttja. Det började med att prins Erik lyckades få pappan att släppa ifrån sig Skåne, Ven, Lister, Blekinge, Södra Halland, Östergötland, Småland utom Finnveden samt hela det dåvarande Finland som kallades Österland. Det som sedan hände är mycket komplicerat. Det kan räcka med att berätta att Valdemar Atterdag hjälpte gamle kung Magnus i hans kamp mot sin egen son Erik så sent som 1358 och bidrog alltså till att behålla Skånelandskapen under den svenska kronan. Året därpå dog Erik Magnusson och gamle kungen Magnus Eriksson kunde åter ta Skåne och Blekinge i besittning. Men 1360 skulle det bli slut på den svenska överhögheten i skånelandskapen. I maj det året lyckades kung Valdemar Atterdag få dom danska stormännens stöd för att ta tillbaka det som förlorats till Sverige 28 år tidigare. Valdemar hade lovat att inte bryta freden och riskerade nu att bli bannlyst och skadeståndsskyldig. Men det bekymrade honom inte ett dugg. Den här gången var det den svenska statskassan som var tom. Magnus Eriksson var pank och kunde inte föra ett effektivt krig. Kung Valdemar skeppade över sina trupper till Skåne, troligen i slutet av juni. Helsingborg kapitulerade i oktober. Därmed var skånelandskapen åter i dansk hand. Kung Magnus tvingades lämna ifrån sig Skånelandskapen till Valdemar Atterdag och till Danmark. Så var alltså den första tiden som svenskt landskap över för Blekinge. Detta har hänt - år 1360. Den här berättelsen bygger på boken I kung Magnus tid, som kom ut förra året. Den är skriven av Michael Nordberg och utgiven på Norstedts förlag.

  Kolerakyrkogården i Karlskrona.

  12/3 1996: Här på Saltö i Karlskrona, inte särskilt långt från stadens centrum ligger kolerakyrkogården. Bara ett fåtal av gravarna har gravstenar. Man kan än i dag se hur gravarna ligger, de har skyfflats igen så snabbt att jorden efteråt har packats ihop just där dom döda ligger. Kolerakyrkogården är ett märkligt minne från en epidemi som kostade mer än tusen karlskronabor livet och som trots olika försiktighetsåtgärder spred sig över hela Blekinge. Kolera är en smittsam mag och tarmsjukdom som drabbar med våldsam kraft. Hälften av dom som blir sjuka dör. Den finns än idag, främst i Indien och sydostasien men har inte förekommit som epidemi i Sverige sedan slutet av 1800-talet. Här på kyrkogården ligger två av läkarna begravda, för eftersom läkarvetenskapen ännu inte kände till orsaken till kolera kunde man inte heller skydda sig mot smittan på ett effektivt sätt. Det är läkarna Fürst och Kramér som fått ett mindre monument på kyrkogården. Koleran hade hemsökt Blekinge många gånger förut. Genom den tidens nyhetsförmedling, tidningar, hade man redan tidigare vetat att epidemin närmade sig. Den första veckan i augusti 1853 konstaterades första fallen och sedan härjade koleran i två månader.

  På flera platser i Blekinge bildades så kallade sundhetsnämnder, tillfälliga kommunala nämnder, som ofta såg som sin främsta uppgift att hålla koleran på avstånd. Eftersom man inte kände något effektivt botemedel blev många säkert hysteriskt rädda. Provinsialläkaren Adolf Fredrik Hellman som främst arbetade på landsbygden i det som idag är Karlskrona kommun, berättar en hemsk historia om en sjuk person som kom vandrande till en by och vägrades vård, ja han vägrades till och med att bli insläppt. Så här skriver Hellman: "Mannen som eljest var snyggt klädd och erbjöd pengar för sitt härbärgerande sökte förgäves bli emottagen någonstädes, utan avvisades bestämt och avskyddes i ordets egentliga mening som pesten samt fanns någon tid därefter liggandes död i en skogsdunge nära landsvägen. Jag har sedermera talat vid personer som avvisade den sjuke och vilka med samvetsförebråelser erinrade sig honom, men tillade "vad skall vi göra?"." När det blev känt att Karlskrona drabbats spärrades Ronneby stad av. Men det hjälpte inte. Innan augusti var slut hade koleran spritt sig ända till Listerlandet. Orsaken till att koleran spred sig var säkert usel hygien beroende bland annat på dåliga bostäder. Närmare 10 procent av invånarna i Karlskrona dog. Och ändå ansåg en av stadens läkare att staden var hälsosam, för eftersom gatorna lutar så rinner sopor och avskräde ner i sjön! Detta har hänt 1853.

  Kommentarer till:
  Ingemar Lönnbom

  [Svensk hemsida]

Dansk-skånsk historia (är ej en del av galatea-sajten).