Som synes har den stackars Lars
försetts med sitt pinoredskap på den här
bilden från Lunds domkyrka. I mina ögon ser den
snarare ut som en minimal tältsäng utan
madrass.
|
|
| Att Sankt
Lars' halster kan se ut på mångahanda sätt
visas av denna bild av Blekinges östra härads
vapen: |
 |
Dags för en liten sammanfattning
av S:t Lars-problemet, som först påpekades av Bo
Jalling:
Sankt Lars, Lauritz eller
enligt den latinska formen Laurentius har som symbol ett
halster. Han avled nämligen till följd av att han på
ett mycket osmakligt sätt blev grillad år 258 och på
så sätt blev han martyr. Det intressanta är nu att
såväl Lunds domkyrka som Elleholms
stad (vid Mörrumsåns utlopp, numera
försvunnen) samt Blekinges Östra härad,
samtliga har detta halster som symbol. Hittills har
någon bra förklaring ej kunnat ges, förutom den
uppenbara kopplingen mellan biskopen i Lund och staden
Elleholm, som möjligen grundades och i varje fall stod
under starkt inflytande av sagde biskop.
Läs gärna mer om
Elleholm i den lätt tendentiösa ”Försvunna
städer i Skåneland” av K Arne Blom och Jan Moen.
(Ingemar som skriver detta är alltid misstänksam mot
böcker som använder ordet Skåneland, som är en
uppfinning av Lauritz Weibull vid 1800-talets slut.)
Det intressanta är nu
varför Östra Härad också bär detta halster i sitt
vapen. På vilket sätt skulle detta härad vara mera
kopplat till ärkebiskopen i Lund än andra härader i
Blekinge?
Ur Nationalencyklopedin:
Laure´ntius, Sankt
Lars, diakon i Rom, martyr 258 under kejsar Valerius
förföljelse. Konstantin den store lät uppföra en
basilika över L:s grav i Rom (nuv. San Lorenzo fuori
le mura). År 955, på L:s firningsdag 10 augusti,
besegrade Otto den store magyarerna vid Lechfeld och
hejdade därmed deras härjningar. Detta gav
anledning till en omfattande kult av L. i mellersta
och norra Europa, också i Sverige. Bl.a. är han
skyddspatron för Lunds domkyrka. L. avbildas som
diakon iförd dalmatika och med ett halster; enligt
traditionen brändes han levande på ett sådant. Jfr
larsmässa.
Ur Internet-artikel om
runstavar:
10 augusti S:t Lars
Larsmässodagen (halster) S:t Laurentius är
skyddspatron för de fattiga, och för alla som kan
frukta eldsvåda: kockar, värdshusvärdar,
brandsoldater, bryggare och bibliotekarier. Själv
dog han som martyr efter att ha halstrats över
öppen eld år 258. I konsten avbildas han med ett
halster i handen eller under ena foten och kan ses i
många medeltidskyrkor i Sverige.
Ur Nationalencyklopedin:
Larsmässa, 10
augusti, Laurentius (Sankt Lars) helgondag. Den var
förr ett uppmärksammat datum under bondeåret, med
en rad av efter det geografiska läget växlande
tydor och märken. I Skåne borde rågen då vara
slagen, medan man längre norrut hade larsmässan som
sista slåtterdag (före 1753 års kalenderreform
inträffade den 11 dagar tidigare i årsloppet) eller
som tidpunkt för sådd av
"larsmässerågen". I Norrland hade man
talesättet att "om Lars pissar i kvarnhon"
(dvs. om det regnar på Larsdagen) blir det ont om
kvarnvatten. I s. och mellersta Sverige borde inte
blåbär plockas före larsmässan.
Litteratur om Lunds
domkyrka och S:t Lars:
E. Cinthio, Lunds
domkyrka under romansk tid (1957); E. Cinthio,
"Lunds domkyrkas förhistoria, S:t
Laurentiuspatrociniet och Knut den Heliges kyrka än
en gång", Ale 1990; O. Rydbeck, Lunds domkyrkas
byggnadshistoria (1923).
|