I Vemdalen hittades nyligen (sensommaren 2005) en massa gamla tidningar som fungerat som golvisolering. I en av dessa fanns ett kåseri som här återges - all likhet med nutidens farhågor över barnens TV-tittande och mp3-lyssnande är förstås en ren tillfällighet:

ONSDAGEN 16 DEC 1942. (Stockholms-Tidningen)

Att radion är en fara för hemfriden, har man vetat länge, och nu har man upptäckt att den som en konsekvens därav också är en fara för skolfriden. På folkskollärarehåll framhåller man, att barnen sitter hemma och läser sina läxor medan radion står på, och på grund härav blir det en vana för dem att höra en röst tala som de inte behöver lyssna på, utan som bara är ett ackompanjemang till allt de företar sig. "Det är inte märkligt, om sen lärarens röst i skolan för dem blir som en högtalare, som de bara lyssna på med ett halvt öra och knappt det”, påpekas det.

Man måste i rättvisans namn medge att det inte kan vara särskilt inspirerande att vara lärare under sådana förhållanden. Och inte barn heller. Läraren blir irriterad över att ingen lyssnar

och de stackars barnen blir minst lika irriterade över den där envisa rösten, som stör dem när de sitter och spelar bondschack eller kanske är mitt uppe i en spännande novell i senaste kriminalmagasinet. Blir rösten alltför enerverande så går kanske ett av de mera temperamentsfulla barnen fram och stänger av den under allmänt bifall.

Radiolyssnandet i hem med läxläsande barn bör hejdas, och det framhålles i sammanhanget, att man i radioprogrammet varje eftermiddag borde införa en kort uppmaning om lämpligheten av att koppla av radion då och då. Det låter ju ganska bra på papperet, men i radio kommer det inte att låt lika bra:

"Nu följer omedelbart ett föredrag av folkskollärare Sebastian Pedagogius över ämnet ’Radion, skolan och hemmet’. Samtidigt ber vi få påpeka lämpligheten av att lyssnarna kopplar av radion då och då och inte låter högtalaren stå på vid sådana tillfällen, då ändå ingen lyssnar. Vi överlämnar ordet till föredragshållaren”. Det är nämligen det värsta, att var man än stoppar in en sådan uppmaning, så finns det alltid lyssnare, som kommer att missförstå det med den största skadeglädje.

Det enda tillfälle då ett dylikt meddelande om lämpligheten av att stänga av radion vore 100 procentigt berättigat, skulle vara om det kom omedelbart före den där rösten, som deklamerar: "Då det ännu finns många lyssnare, som inte betalt sin licens etc." och "Veckans nummer av Röster i Radio, som utkommer i dag, innehåller förutom en mängd etc.". Men så långt kan man förmodligen inte räkna med att Radiotjänst går i tillmötesgående.

Hur stor nytta och glädje man kan ha av radion om den används på rätt sätt framgår emellertid av ett meddelande från Amerika, som omtalar att en dam, som lärt känna sin tillkommande per korrespondens och ännu aldrig sett honom i verkligheten, låtit viga sig med honom genom radions förmedling. Ett sådant äktenskap har alla utsikter att bli lyckligt, i all synnerhet om avståndet mellan kontrahenterna bibehålles oförändrat. Tekniken går framåt och övervinner alla avstånd. Man både förlovar sig och gifter sig genom radions förmedling, och när radiotekniken utvecklats en liten aning till, så blir det kanske småttingar också.

Gränserna för radions tillmötesgående blir allt vidsträcktare.

Hur radioäktenskap, där kontrahenterna inte sett varandra, slutar, vet man ingenting om. Men det troligaste är nog i de flesta fall att de lyckliga tu, som bekantar sig per korrespondens och gifter sig per radio, skiljer sig per omgående.