Kåseri
från 1942 hittat i golv! (050927)
två kåserier inlästa i mp3-format - kräver
bredband!
Besök
på julafton
Det
hände en julafton
Ingemar
Lönnbom skriver personligt om Cello.
|
Olle Carle, ordvitsens okrönte
kung bland svenska kåsörer.
Ett skamligt förbisett
författarskap hyllas här: citat ur Cellos böcker
ger en bild av en i det närmaste surrealistisk
författare. Det handlar inte enbart om ordvitsar och
särskilt de tidiga kåserisamlingarna har mycket
hög kvalitet, tycker författaren till dessa rader.
Olle Carle
föddes i Torsås, men inledde sin bana som kåsör
och revyunderhållare i Karlskrona och Ronneby.
Nedan en bibliografi med omslag till samtliga
"ordinarie" kåserisamlingar.
 Med
mitt mått mätt. 1945. (två olika
omslag existerar, boken kom ut i en andra upplaga)
Redan i sin första bok tar Cello upp några av sina
kommande favoritmotiv. Ett är studiet av mer eller
mindre excentriska medmänniskor som står före i
butiksköer. Här har en man med avsevärd rondör
bestämt sig för att köpa ost:
Den manlige expediten
mejslade virtuost bort en skiva av en närstående
jätteost, för att låta mannen provsmaka.
Jordgloben spretade ut med pilsnerkorvarna, grep
ostbiten och gapade, varvid hakan förvandlades från
3 till 4. Slupp - och ostbitens öde var beseglat.
Men till ingen nytta.
-Jag bad om ost, inte pappersmassa, sa mannen och
försökte se gemytlig ut, vilket misslyckades
totalt. Har ni ingen starkare?
Expediten mönstrade sina ostar, som en fältherre
sina skaror strax före den avgörande drabbningen.
Så rände han kniven i en stor hålost och skar ut
ett stycken hål, vilket han överräckte till
mannen, som trädde fingern i det och förde den till
munnen och tuggade, medan man bara såg ögonvitorna.
Nix.
-Jag vill ha något extra fränt och starkt, smackade
den väldige, som tydligen fått smaksinnet
fullkomligt avtrubbat på ett eller annat sätt,
troligen annat. Expediten, som bör ha höjd lön,
såg lika vänlig ut och försvann ett ögonblick
för att återkomma med en ost, som borde förbjudas
av hälsovårdsnämnden. Och i varje fall inte få
säljas annat än i samband med gasmask. Den såg så
vördnadsbjudande ut, att man spontant tog efter
intervjublocket, för att om möjligt få en intervju
med den inför 100-årsdagen. Den var så
ålderstigen att man såg hur den andades, och när
expediten körde kniven i den, gjorde det riktigt ont
i hjärtat på en gammal djurvän.
Jordglobsmannen tog en tjock skiva, förde den till
näsan och andades inåt. Det lät som en
Elektrolux-dammsugare, stora modellen. Så åkte den
in i munnen och man fick full illusion av stora
mängder nötboskap traskande omkring i sumpmarker.
Nu hade väl mannen fått sitt lystmäte, tänkte jag
och tittade på expediten som företedde allvarliga
symptom på kolosförgiftning.
-Den är litet matt i smaken, konstaterade
ostätaren. jag tror jag får försöka någon
annanstans.
Därmed rullade jordgloben ut i vida världen för
fortsatta oststudier, och den gamla osten kröp
gråtande upp på sin hylla, föremål för det
varmaste medlidande. Man får nu hoppas att mannen
får en ost som är skarp nog, fylld med dynamit,
krut och nitroglycerin. Först när man får höra
den skarpaste knall, som någonsin förekommit på
ostfronten, kan man förvänta att mannen äntligen
är belåten. Må det ske snart, medan det ännu
finns någon ost kvar i världen.
 Småle
och smila en smula. Stockholm 1946. I denna
kåserisamling finns en verklig klassiker,
"Svampplockningen" där "hagarnas mat
väcker magarnas hat"...
SVAMPPLOCKNINGEN
Somliga är roade av att plocka svamp, andra inte.
Däribland jag. Jag mår inte bra av att äta svamp
och följaktligen inte heller av att plocka och ännu
mindre av att rensa. Det är fult av människan att
beröva skogen denna dess prydnader bara för att
tillfredsställa magens krav. Man kallar svampen så
vackert för »skogens mat», och då tycker man att
skogen borde få behålla den, men nej. Att det är
synd om skogen inser alla, som vet hur det känns att
inte få behålla maten. Visserligen anses det vara
nyttigt för folkförsörjningen att plocka svamp och
så påstås det vara så billig och nyttig föda
denna skogens och hagarnas mat. Vad det sista
argumentet beträffar så ber jag att få ropa nej
med hela min mage. Hos somliga personer väcker
nämligen hagarnas mat magarnas hat, och en
magpumpning som kostar 15 kronor är ett uselt led i
folkförsörjningen, så länge inte hela folket
består av läkare. Av det sagda framgår att jag
inte tycker om svamp. Men lika illa som jag tycker om
svamp lika bra tycker jag om Tant Elsa. Det enda jag
har emot henne är att hon dels 1) älskar att plocka
svamp, dels 2) älskar att titulera mig »lille
Olle-Plutten», det sistnämnda en kvarleva från den
tid för cirka 30 år sedan, då jag satt i hennes
knä, vilket jag numera sällan gör. Hur som helst
tilltalar dylika smeknamn inte herrar med hustru,
barn och begynnande flint.
 Varför
blommar inte hembiträdet. Stockholm 1947. Omslag av
Gunnar Bruzewitz. Titeln syftar på romanen Varför
blommar inte mandelträdet.
Ur kåseriet
"Fornforskare":
Ideligen
får man genom pressens förmedling nya bevis för
att fornforskningen gjort än det ena än det andra
framsteget genom att kliva något tusental år
tillbaka. I min klippsamling om fornfynd hittar jag
ett där rubriken meddelar:
FORNFYND I BLEKINGE
FRÅN BRONSÅLDERN
Skelettrester av människa bredvid
kragknapp av brons.
Är inte detta intressant? Det visar att
gubbarna i Blekinge använde lös krage redan för
3000 år sedan, och man undrar bara om det var en
fram- eller bakknapp. Inte minst intressant är det
faktum att man hittade skelettrester av människa
bredvid kragknappen. Man vet inte vilken tragedi, som
döljer sig bakom fyndet, men var och en som själv
letat sig halvt till döds efter en kragknapp utan
att hitta den, vet att det mycket väl kan ta 3000
år.
 Lätta
tankar som lättat ankar. Stockholm 1949. Här är Cello
på för sin tid mycket modernt crazy-humör, när han
tar sig an årets ämnen i studentuppsatserna.
Studentuppsatserna var på den här tiden ett
debattämne, inte minst därför att studentexamen var
exklusiv och sållningen sträng. Här ett citat ur
kåseriet:
2) Runebergs realism
och Strindbergs naturalism. En jämförelse.
Realism är såsom vi alla vet en sak, medan däremot
naturalism, ehuru delvis detsamma, är något i viss mån
helt annat och i betydligt större utsträckning.
Detsamma kan, om man så vill, sägas inte blott om den
odödlige Runeberg utan kanske framför allt och i ännu
högre grad om den väl så odödlige Strindberg, båda
ojämförliga var och en på sitt område, varför en
jämförelse måste anses jämförelsevis långsökt och
framför allt -med hänsyn till tiden för deras
verksamhet - något sent påtänkt.
3) Nordamerikanska frihetskriget och dess verkningar
i nya och gamla världen.
Nordamerikanska frihetskriget, som plötsligt utbröt då
nordamerikanerna ville hava sin frihet, fick mycket stora
verkningar inom den nya världen som inom den betydligt
äldre. Som en man reste sig Buffalo Bill, Texas Jack,
Brazil Jack och mången annan långhårig Jack mot
indianernas förtryck och infångade med några raska
lassokast den ena stammen efter den andra, tills
Nordamerika en vacker dag var helt fritt. Från indianer.
Vad detta betydde för nya världen vet vi sedan gammalt,
och även för den gamla världen blev det något nytt,
enär hundratals personer, som tidigare icke vågat
emigrera till Nordamerika av fruktan för att bli
omsorgsfullt skalperade av de grymma siouxindianerna, nu
vågade. Nordamerika åt nordamerikanerna, Indien åt
indianerna! Hurraaaa!
 Några stycken i någras tycken.
Stockholm 1950.
=
=
=
=
 Far i frid. Stockholm 1951.
=
=
=
=
 Flottare utan färg - Cellos vita bok 1952.
Titelns delar syftar på Gösta "Snoddas"
Nordgrens stora schlager, Flottarkärlek, (Haderian,
hadera) där första raderna lyder: "jag var ung en
gång för länge sen, en flottare med färg"
och på de så kallade vitböcker som kom ut,
inte minst under och efter andra världskriget.
=
=
=
 Lika vänligt som vanligt. Stockholm 1953.
Första omslaget av Poul Ströyer. Olle Carle var
betydligt vassare som tecknare, se omslaget till 1956
års bok, Skum på ytan.
=
=
=
=
 Så, skörda och så vidare. Stockholm 1954.
Roligt omslag där man ser Poul Ströyer som en kråka.
Han ritade i annat sammanhang bilder till texter av
Lennart Hellsing "Sagan om den krångliga
kråkan".
=
=
=
=
 Förlåt en yngling... Stockholm 1955.
Omslagsteckning av Ströyer.
=
=
=
=
 Skum på ytan. Stockholm 1956. Omslagsteckning
av Cello själv.
=
=
=
=
 Det gamla spelet om en far. Stockholm 1957.
Titeln syftar på Det gamla spelet om Envar, aktuell som
pjäs.
=
=
=
=
 Med pegasen i botten. Stockholm 1958.
=
=
=
=
 Lätt färdiga stycken. Stockholm 1959. Detta
är det år då Ingemar Johansson blir världsmästare i
boxning. Det faller sig därför naturligt att förlaget
vitsar på baksidestexten och kallar Cello "Champion
of the word", ordets mästare.
=
=
=
=
 Solo till salu - Stockholm 1960. Omslagsteckning
och vinjetter av Lasse Sandberg, idag mest känd för
"Det lilla spöket Laban". Uttrycket i
teckningarna kom kanske lite väl långt från den
vardagsrealism som alltmer hade börjat prägla Cellos
kåserier.
=
=
=
=
 Bara för lust. Bokslut 1961 - Stockholm 1961.
Typiskt citat, apropå att välja lämpliga kläder:
"Välj en diskret färg. Be att få se skorna i
dagsljus. Konstljus bedrar. Jag köpte i våras ett par
skor - diskret rödbruna - i konstljus, och tog dem på
när jag skulle gå hem. När jag kom ut på gatan
upptäckte jag två bengaliska eldar, en på vardera
foten. Solen gick i moln, fåglarna slutade kvittra och
min hustru åkte hem till sin mamma.
Sedan dess har jag bara använt dem att skrämma barnen
med, när de varit olydiga. Så utnötta har de blivit
ändå."
=
=
 Familjens flintis. Stockholm 1962. Titeln syftar
på Familjen Flinta, populärt tecknat TV-program. Sista
volymen med baksidestext av traditionellt snitt. Typiskt
citat: "Erfarenhet och visdom är den kam och
hårborste som livet överräcker åt en när man blivit
flintskallig".
=
=
=
=
 En hög repriser till högre priser - Stockholm
1963. Omslagsteckning av Poul Ströyer.
=
=
=
=
 Årsbok 1964. Stockholm 1964.
=
=
=
=
 Cellos glada ark i bokfloden - Stockholm 1965.
=
=
=
=
 1966 utkom "Stora
jubelboken" Tack för bilden, "sl@dden"!
Baksidestext:
50 stycken omtyckta
omtryckta.
Med lätta tankar som lättar ankar lämnar Cello i år
decennierna bakom sig och far i frid på den
vardagslivets strida ström där han, flottare utan
färg, setts så, skörda och så vidare eller som en
djuping, en smula skum på ytan, fiskat upp lätt
färdiga stycken. Ömsom solo till salu, ömsom familjens
flintis, bjuder han oss nu ur denna rika ådra en hög
repriser till högre priser. Bara glada ark i bokfloden
alltså och många välkomna tillfällen att på nytt
JUBLA MED CELLO!
 Valsen går - Stockholm 1967.
=
=
=
=
 Cellos lilla lila. Stockholm 1968. Som alltid
är Cello med sin tid. Maos lilla röda var en av årets
mest omdebatterade böcker.
=
=
=
=
 På sitt sätt sött. Stockholm 1969. En
klassisk vitstitel, nästan i klass med de från
40-talet.
=
=
=
=
 Bland töntar och troll - Stockholm, 1970
=
=
=
=
 Rapport från Kåsörgården - Stockholm 1971.
Titeln syftar på en debattbok "Rapport från en
skurhink" som kommit ut under året och som var en
städerskas memoarer samt på det uppblossande intresset
för gamla läseböcker sedan Sörgården och Önnemo av
Anna Maria Roos kommit ut i nytryck och sålt i flera
tusen exemplar.
=
=
=
=
 Till min egen lilla skatt - Stockholm, 1972
I Cellos sista "ordinarie" kåserisamling
återfinns bland annat en beskrivning av hur det går
till på ett cocktailparty och vådan av att blanda sig i
andras konversation. Scenen är ett cocktailparty av
1970-talsmodell, där en läkare till Cellos avund blivit
sällskapets (särskilt den kvinnliga delens) medelpunkt:
I ett anfall av djupaste missmod
beslöt han sig för att gå hem utan att ha gjort
minsta försök att uppöva sin oförmåga att
konversera någon charmant dam. Men så hörde han
plötsligt den blondaste säga nånting, som han
erinrade sig ha hört förut.
- Ni läkare har det rätt väl förspänt, sa hon
och såg skälmskt på sällskapets manlige medel
punkt. Och så fortsatte hon: »För läkare har ju
den turen att solen skiner över deras
helbrägdagörelser, medan alla deras misstag göms
under tre famnar jord. »
Det lät nästan som en aforism och vi sökte i
minnet efter upphovsmannen. Inte för att vi vill
göra en obekant ung dam förlägen, men har man inte
sagt nånting till någon, så varför inte
försöka. Även om man inte är säker på vem som
präglat den där aforismen så kan man ju alltid
chansa.
- Hjalmar Söderberg? sa vi och såg damen frimodigt
i ögonen.
- Åh ... förlåt ... här vet man snart inte vilka
man har hälsat på eller inte ... är hr Söderberg
också läkare?
Varvid hr Söderberg bedrövad skakade på huvudet,
fast besluten att aldrig mera blanda sig oombedd i
någon cocktailkonversation.
|
